Börja nu i vår!

Ur tidningen Husmodern

Ja ett så entusiastiskt utrop hittar man i tidningen Husmodern från 1931. En artikel av en av dåtidens mest inflytelserika och kända trädgårdsarkitekter, Sven A. Hermelin, har underrubriken ”Blommande murar och berg – er trädgårds prydnad”. Här beskrivs hur man ”skall ordna de populära stenpartierna”. Och det var verkligen inne med stenpartier på 1930-talet. Men försöken blev inte alltid så lyckade och Sven A. Hermelin ondgör sig en smula över detta: ”Det är därför alltför vanligt att dylika stenpartier verka fullkomlig parodi på vad de ursprungligen avsett att efterbilda, och det är på tiden, att vi äntligen komma ifrån dylika misslyckade anordningar.” Ord och inga visor men han har naturligtvis råd och lösningar på detta.

”De trädgårdsägare bör skatta sig lycklig, om han eller hon på sitt trädgårdsområde disponerar en bergsbacke eller en brant slänt med större och mindre jordfasta stenar. Fjällväxterna trivas nämligen bäst, om de placeras i bergsskrevor, mellan stenar eller på klippavsatser. De fordra sol och ljus, genomsläpplig och näringsfattig jord, vilken blandats med förvittrad sten.” Kloka ord som kan sägas gälla än idag om man vill skapa ett stenparti. Sedan räknar Sven A. Hermelin upp flera lättodlade växter som är lämpliga. De flesta av dessa är vårblommande men han påpekar vikten av att tänka på att ”stenpartiväxterna väljas på ett sådant sätt att de även under sommarmånaderna draga intresset till sig.”

Och vilka växter rekommenderar Sven då, jo strandnejlika, dianthus arenarius och gräsnejlika, armeria maritima. Vidare våradonis, adonis vernalis, backsippa, anamone pulsatilla och fjälltrav, arabis alpina. Han tycker också att de olika aubretiorna är passande liksom lågväxande flox i rosa och blått som mossflox, phlox subulata och blåflox, phlox divaricata liksom en del vivor som den låga mörklila krypvivan, primula juliae.

För en fin sommarblomning väljer Sven flera växter ur campanulasläktet som murklocka, campanula portenschlagiana, den inte så vanliga svartklockan, c. pulla och dvärgklocka, c. pusilla (heter idag c. cochlearifolia). Han tycker också att olika sorter ur nejlikesläktet och astersläktet är lämpliga men här tar han inte upp några speciella sorter. ”Önskar man stora ytor täckta av en och samma växt, finnes knappast någon lämpligare än lysimachia nummelaria, vilken snabbt sprider sig med sina långa revor och blommar med sina gula blommor under högsommaren.” Det är penningblad han menar och det betraktar vi väl mest som ett ogräs idag. Synen på växter förändras helt klart över tid!

”Inom de tvenne släktena saxifraga (bräckor) och sedum (fetknopp) finna vi så många arter och former, att man utan svårighet skulle kunna fylla ett helt stenparti med dessa, utan att det därför skulle verka enformigt.” Här lyfter Sven A. Hermelin särskilt fram fjällbruden, saxifraga cotyledon, ”vilken hör till våra ståtligaste fjällväxter” och kaukasiskt fetblad, sedum spirium splendens ”vilken är särskilt lämplig för beklädnad av större stänter.”

fjällbrud
fjällbrud

”Önskar man särskilt lågväxande arter för fyllandet av fogarna mellan plattorna i gångar av kalkstenshällar (också mycket tidstypiskt) eller dylikt, äro timjansorterna backtimjan, thymus serpyllum och gråtimjan, th. lanuginosus särskilt värdefulla liksom även den endast 3 cm höga mattbildande krypveronikan, veronica repens.” Sven tycker även att sylnarv, sagina subulata kan passa.

Intressant nog använder Sven A. Hermelin bara latinska namn på växterna han tar upp i artikeln. De svenska namnen är mina tillägg. Detta förutsätter goda bakgrundskunskaper hos läsaren eller tillgång till bra växtböcker.

”Vi återkomma nu till det lämpligaste sättet för dessa växters användning i trädgården. Det är icke allom givet att disponera en naturlig växtplats i form av ett berg eller stenbacke. Finnas icke dessa förutsättningar, är det bäst först som sist att erkänna människans oförmåga att skapa ett stycke natur utan att det verkar konstlat för att icke säga löjeväckande.” Det här låter ju lite deprimerande men Sven blir strax mer uppmuntrande. ”Det vore emellertid fel att därför avstå från varje tanke på att bli ägare av dessa rikblommande och ytterst värdefulla växter. Lösningen för flertalet trädgårdsägare blir då stenrabatten eller stenmuren.” Här tycker han att man ska göra en släntmur av kullersten och  fylla fogarna med jord och  växter. Har man ingen slänt kan en fristående mur med jord i mitten göras som delar av trädgården. Och så nämner han två växter som man måste använda ”murväxten par préference murreva, linaria cymbalaria, vilken sänder sina långa revor in i även de smalaste fogar och under hela sommaren. Också gypsophila paniculata eller som den på svenska kallas brudslöjan är välgörande.”

Som slutkläm drämmer han till så ordentligt så man undrar vad han sett för hemska exempel:

 

”Låtom således, om naturliga förutsättningar icke finnas för ett naturligt bergs- eller stenparti, avstå från tanken på att söka åstadkomma ett sådant. Försök i denna riktning resultera oftast i sockertoppsliknande stenrösen med tätt instuckna spetsiga stenar, anläggningar som mer likna en jättelik piggsvinstårta än en miniatyr av Kebnekajse. Låt dessa högfjällsparodier ersättas av inom trädgården väl placerade blommande murar och stenrabatter  – börja nu i vår!”

ur Husmodern

 

Fortfarande i vintervila

Inne i orangeriet i Uppsala Botaniska Trädgård är det alldeles fullt. Här står de stora krukorna tätt intill varandra i det höga och luftiga rummet. Orangeriet eller Linneanum som det också kallas används fortfarande som det var tänkt att dessa byggnader skulle användas, nämligen för vinterförvaring av citrusträd och andra känsliga växter.

Linneanum invigdes den 23 maj 1807, till hundraårsminnet av Carl von Linnés födelse.Byggnaden ritades av arkitekten O. S. Tempelman med tillägg av L. J. Despréz i nyklassisk stil.

IMG_8785
Stilla med nästan en sakral känsla.

I den kalla delen, frigidariet, som håller några plusgrader på vintern, finns bl a fikonträd, apelsin, olivträd, lagerolvon, mandelträd, kanariepalm och hundraårig agave. Här inne finns också fyra av Carl von Linnés lagerträd, de s k Linnélagrarna, som odlats i jättebaljor i 250 år. Vissa av träbaljorna är enorma och för att få ut dom på våren använder man en liten hjullastare. Förr i tiden hade man olika vagnar som man drog och släpade ut växterna på, ibland med hjälp av häst. Man kunde också rulla ut de tunga växterna på stockar. På sommaren blir det nämligen alldeles för varmt inne i orangeriet. Då trivs växterna bäst utanför och utgör exotiska och dekorativa element i trädgården som det såg ut förr.

 

Liten mandelblom.

Men vänta, lite vår är det visst ändå, mandelträdet har precis börjat visa sina skira, rosa blommor.

I skördetider

Så här i skördetider när alla äpplen, päron och plommon mognar i trädgårdarna tänkte jag det kunde passa med en liten tillbakablick på hur vi tog hand om frukten förr. TIdningen Husmodern gav under 1920- och 30-talen ut en serie presentböcker som tog upp allt vad en duktig  husmor kunde behöva veta. Här finns titlar om vett och etikett, kroppsvård, bakning och hur man är en god värdinna m fl. Alla ger en intressant och tidstypisk bild av hur en kvinna skulle vara och vilka ideal hon skulle sträva efter. 

  
I boken Konservering från 1931 hittar man alla upptänkliga sätt att ta till vara frukt, bär och grönsaker på burk. Allt illustrerat med pedagogiska bilder.

    

Bilden ovan visar hur moset  ska passeras. Och håret ska ju täckas så inga hårstrån letar sig ner i det man lagar men jag tycker hättan eller vad det nu kan kallas ser väldigt stram och stel ut. 

Men i boken finns faktiskt en hel del fina recept som den här Enkla äppelmarmeladen. Några måttangivelser finns inte.

Man tar:

äpplen, vatten, socker, kanelstång

Fallfrukt eller syrlig höstfrukt, som ej tål att förvaras, skalas och skäres i små bitar, kärnhus och masksting borttagas. Äpplena kokas med så lite vatten som möjligt och med 3/4 kg socker till varje kilo frukt. Ett par stänger kanel iläggas, och moset omrördes utan uppehåll.  Då marmeladen är som en stadig gröt, slås den upp i burkar, vilka, då de kallnat, överläggas med konjakspapper och överbindas.

Jag antar att konjakspapper är något smörpapperliknande som har strukits eller doppats i konjak. Hittar ingen förklaring i boken eller på nätet vad det är. 

  
Ett annat äppelrecept ur boken är Billig gelé av äppelskal. Det visar på att man tog verkligen tillvara allt. Men det låter gott så varför inte prova!

Här behöver man:

äpplen, socker, vatten

Äpplena tvättas väl och efter skalningen samlas genast de friska, maskfria skalen, vilka avkokas med så lite vatten som möjligt. De går koka tills all mist dragits ur dem (får dock ej mosa sig). Hälles upp i duk att självrinna. Till varje liter saft tages
 8 hg socker; saften får koka till geleprov.

  
Och här ett exempel på en silställning.

Gamla Stabergs bergsmansgård i Dalarna.

Strax utanför Falun, en kort liten avstickare från väg E16, ligger bergsmansgården Gamla Staberg. 

 

Här finns en väldigt fin trädgårdsanläggning i barockstil i kärv dalatappning. Här består parterren av en terrasserad fruktträdgård och köksland nedanför. Mittaxeln fortsätter så ner till två ruddammar. Som en fin avslutning på mittaxelns siktlinje tronar den pampiga huvudbyggnaden till Nya Staberg upp sig. Gamla Staberg är byggnadsminne och tillhör världsarvet Falun.   
Jag gjorde ett lunchbesök här i början av juli och passade på att ta en rundtur i trädgården. Har aldrig varit här förr och blev betagen i den fina känslan och karaktären i anläggningen. Att man en gång på 1700-talet gjorde sig sådan möda att skapa det här. Visserligen var det en förmögen familj Naucler som ägde gården men ändå. Mycket imponerande! Tankarna fortsätter också till varifrån gårdens ägare fick sin inspiration?

    

Under äppelträden har man äng, inte gräsmatta, som slås i juli. Jag hann dit före slåttern och fick se den fina ängsfloran! 

  
Äppelsorterna är gamla svenska sorter, vissa typiska för Dalarna som Snilsäpple. Några av träden är så värdefulla att de ingår i Nordiska Genbankens klonarkiv av gamla äppelsorter. 

  
I köksträdgården odlas bl a olika sortera kål och andra köksväxter som var vanliga på 1700-talet. Kommer man i augusti finns nog betydligt mer i kökslanden att titta på än vad jag fick möjlighet att se.

  
Vid sidan om västra flygeln ligger också humleodlingen där några plantor ska vara överlevare från de humleodlingar fanns på Staberg på 1700-talet.

Hela trädgårdsanläggningen restaurerades på 1990-talet efter de bevarade originalritningarna. Idag är det Vika-Hosjös Hembygdsförening och ägarna till Nya Staberg som driver anläggningen. En duktig trädgårdsmästare har man förstås också. Helena Kåks heter hon som också håller trädgårdsvandringar under sommaren. 

Äta och fika kan man också, i ladugården serveras något man kallar världsarvsbuffet under sommaren. Prisvärt och gott! 

Helt enkelt ett besöksmål för trädgårdsturister värt att ta sig till! För mer info se deras hemsida www.stabergsbarocktradgard.com. 

Och det finns ju så många fler besöksvärda trädgårdar i Dalarna!

Glad Påsk!

Det hela ser lite vådligt ut men kycklingarna verkar ha roligt! Tuppen övervakar nådigt det hela. Ingen höna i sikte, pappalekar när inte mamma ser kanske. Ägg, kycklingar, barn och påskliljor har varit de vanligaste motiven på påskkorten som man skickade till nära och kära. Loopen och vagnen är smyckad med rosa blommor. Det här kan ju inte ha varit ett av de vanligare motiven! Påskkortet ingår i samlingarna vid Bohusläns museum och är från 1915. Källa: Digitalt Museum

Påskkort 1906 Bohusläns museum