Järnvägsparken – en gång varje stads stolthet

Nassjo

 

Det är svårt att föreställa sig idag men för 100 år sedan hade varje järnvägsstation – stor som liten, en park invid stationshuset. Idag kan vi inte ens vara säkra på att stationshuset finns kvar. Där vi nu blickar ut över hårdgjorda ytor och i bästa fall några blompottor med sommarblommor  var utsikten för 100 år sedan en annan. Från stationen såg man en lummig liten park med skuggande träd och blomsterplanteringar. Den tid då resandet skedde med järnväg var parken det första som mötte en och det sista man såg då man reste från en ort.

Redan från starten för 150 år sedan satsade SJ betydande resurser på park- och trädgårdsverksamheten vars arbete fick stor uppmärksamhet och väckte beundran både i Sverige och utomlands. Idag är det få som vet om att SJ hade egna plantskolor och växtdepåer över hela landet med många trädgårdsmästare anställda. Bara 1937 planterade man ut 1 400 fruktträd, 2 500 bärbuskar, 11 700 häckplantor, 5 300 rosor och 540 000 örtartade växter! Det säger något om den stora omfattningen av planteringsverksamheten. Statens Järnvägar har med andra ord haft ett stort inflytande på hur städernas grönska utformats under senare delen 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet. 1928 deltog SJ:s planteringsverksamhet i Royal Horticultural Societys internationella trädgårdsutställning i London med exempel från trädgårdar och planteringar vid järnvägen. Man fick mycket beröm och lovord i den utländska pressen.

Idag är det här en tämligen bortglömd och utraderad del av vårt gröna kulturarv. Det finns numera inte många järnvägsparker eller nyttoplanteringar runt stationshusen kvar i våra städer och samhällen. Stinsen som stolt förestod stationens rabatter finns inte mer och banvaktsstugornas små tomter med fruktträd och vinbärsbuskar har förvildats när ingen längre bor där och sköter dem. I de flesta fall har marken varit för attraktiv och planteringarna har fått stryka på foten för bil- och cykelparkeringar och bussterminaler. Dagens resande sker i ett annat tempo och den tiden då man strosade i parken utanför stationshuset för att lugna nerverna inför resan är sedan länge förbi.

 

Järnvägen som folkbildare

Statens Järnvägar bildades 1856 och redan från början ansåg man att både skönheten och den praktiska nyttan av planteringar vid varje station, längs banvallen och vid de anställdas bostäder var viktig. Så viktig att man 1862 anställde Olof Eneroth, dåtidens mest kände trädgårdsman, som trädgårdsdirektör. Eneroth, som idag är mest ihågkommen som framstående pomolog, satte sin prägel på verksamheten ändå fram tills nedläggningen 1973. Eneroth ivrade för kultur och försköning vilket han ansåg saknades ute i landet ” ingen byggnadsstil, ingen trädgårdsstil, intet system”. Järnvägen skulle komma med kultur och upplysning och lära landsbygdsbefolkningen hur man kunde smycka sin närmiljö. Folkbildningen låg i tiden – samtidigt med utbyggnaden av järnvägsnätet kom folkskolan och bildandet av trädgårdssällskap och hushållningssällskap. Man ville sprida kunskap om ordning och reda till allmänheten samt förmå folk att odla mer frukt och bär. Statens Järnvägar skriver i sin jubileumsskrift från 1906 att ” i många afseenden hafva statsjärnvägarna gifvit goda föredömen, och äfven genom sina planteringar torde de hafva verkat uppfostrande på befolkningen uti de trakter som af järnvägarna beröras”.

 

Grönska som skydd

Stationerna placerades i utkanten av städerna av brandsäkerhetsskäl. Många av de första stationshusen ritades av Adolf Wilhelm Edelsvärd och han ansåg att stationsbyggnaderna skulle ligga en bit ifrån stadskärnan. Dels för att skydda husen från lokens gnistor men också för att det var viktigt att ge resenärerna ett gott intryck av staden dit de anlänt! Det goda intrycket skulle då en park ge. Man planterade även träd i kanterna på järnvägsparkerna för att skydda stationerna från bränder. När banvallarna anlades såg man de stora sår de orsakade i landskapet och för att kompensera och fylla igen planterade man nya växter som lupiner och rosor. Längs banvallarna gjordes också skyddsplanteringar av olika häckväxter för att skydda spåren från snödrev, eld och stormvindar men också för att skydda omgivningarna från tågens gnistregn. Häckarna skulle också hålla boskapen från spåren. Hagtorn ansågs särskilt lämpligt för det.

 

Växterna har varierat över tid

Växterna i rabatter och planteringar följde det övriga trädgårdsmodet. I de äldsta järnvägsparkerna var det vanligt med slingrande gångar och sommarblomsplanteringar i så kallad tysk stil, vilken var populär då. Vanliga träd var almar, lindar eller bokar. Även rödbladiga träd och träd med hängande växtsätt kunde förekomma. I Norrland var i stället björken vanlig. Blomplanteringarna var formade som så kallade tapetgrupper där man använde ettåriga växter eller suckulenter i slingriga mönster. Rabatter med sommarblommor i starka färger var också populärt. Kanterna kunde vara av buxbom med lobelia, vit pelargon eller heliotrop. I mitten kunde det stå en palm eller en agave som vinterförvarades inomhus. Bersåer var också ett populärt inslag. Efter sekelskiftet 1900 blev det vanligare med mer lättskötta perenner och blommande buskar. På 1920-talet kunde man hitta schersmin, syren, fläder och hassel i järnvägsparken. Även buskrosor var populära och användes mycket, som den idag lite bortglömda Kinesisk gulros. Rosen Rödhätte användes så mycket att den t o m kallades järnvägsrosen!

Park vid stationen i Uppsala 1945

 

 

 

Framemot 1930-talet gjorde så funktionalismen sitt inträde i SJ järnvägsparker. Ny trädgårdsdirektör blev den då kände trädgårdsarkitekten Gösta Reuterswärd och med honom moderniserades parkerna. Han tänkte sig järnvägsparken mer som en folkets park där man samlades. Ut åkte bersåerna och in kom soffor och dammar omgärdade av kalkstensplattor. Inga andra växter än de som folk själva kunde få tag på fick användas. Ståtliga perennrabatter anlades och bukettrosor och vildvin eller humle var populära växter. Mängder av dahlior, begonior och petunior transporterades också ut från växtdepåerna till planteringarna. Framför allt uppmanade Reuterswärd folk att använda gräsmattorna!

 

Försöksodlingar

En stor del av SJ odlingsverksamhet bestod också av de försöksodlingar man bedrev ute i landet. För att hitta lämpligt växtmaterial som skulle passa alla klimattyper i landet bedrev man försöksodlingar av fruktträd, buskar och prydnadsväxter. Man kom fram till många slutsatser vad gäller bra odlingsbetingelser som idag ses som självklara men som då var nya. Det ledde till att man kunde utforma detaljerade föreskrifter för planteringarna i de olika delarna av landet. I norra Sverige användes en hel del växtmaterial från fjällfloran.

 

Carl Johansparken i Norrköping

En utav de få järnvägsparkerna som finns kvar är den i Norrköping. Här kan man se hur en typisk park från sent 1800-tal kunde se ut.  Delen närmast stationsbyggnaden blev färdig först och är den egentliga järnvägsparken, den blev färdig 1867 och omgavs från början av ett flera meter högt järnstaket med grindar. 1887 införlivades så det torg som fanns bakom parken där det sedan tidigare stod en staty av Karl XIV Johan och hela parken fick namnet Carl Johans park. Här ligger säkert förklaringen  till att just den här järnvägsparken inte blivit parkering eller bussterminal. Den kom att bli inte bara en järnvägspark utan fungerade också som en stadspark.  Stilen var den då rådande inom trädgårdsmodet och parken har i stort sett behållit sin 1800-talskaraktär. Parken är i den så kallade tyska stilen med runda och ovala planteringar och en fontän i mitten. Järnvägsstationen, som är ritad av Edelswärd, stod färdig 1865 och ligger i ena änden av parken. Längs kanterna på parken finns olika lövträd varav flera är från parkens ursprungsår. Här finns en pampig blodbok, flera hängaskar och en svart valnöt samt knuthamlade pyramidalmar. Landskapsingenjör Johan Lewander, som är ansvarig för Norrköpings kommuns parker, anser att de olika formerna och höjderna på träden ger en intressant karaktär åt parken vilket man också gärna vill fortsätta att behålla.

IMG_3316

Vad gäller sommarblommorna eftersträvar man att använda samma växter som man haft från början. I vissa fall har man fått övergå till en modern sort då den gamla inte går att hitta i odling längre. Isbegoniorna i orange-rosa är ett sådant exempel. Heliotrop har man använt här ända sedan parken var nyanlagd liksom fuchsior. Alla typiska ettåriga växter från sent 1800-tal. Tidigare hade man en ovanlig uppstammad fuchsia kallad ’Kronström’ vilken man trodde var borta för alltid. Helt nyligen hittade man några exemplar och kunde då ta sticklingar till nya plantor.

IMG_3341I Carl Johans parken finns även en berömd kaktusplantering som kom till 1926. Varje år skapas ett nytt motiv. Det går åt ca 25 000 kaktusar och tar 4 veckor att göra….

 

 

 

Det verkar finnas en obruten tradition och samstämmighet kring skötsel och utseendefrågor i Carl Johansparken. Man har kvar originalritningar och växtlistor från tillkomståret liksom en aktuell vård- och skötselplan. Det verkar också finnas en traderad historia kring skötselfrågor. Johan Lewander refererar flera gånger till tidigare stadsträdgårdsmästare och deras kunskap.

Nedläggning

På 1960-talet övertogs rollen som Statens Järnvägars trädgårdsdirektör av en extern konsult och det blir början till slutet för SJ:s trädgårdsverksamhet. Med ökande bannedläggningar och ett allt tidseffektivare ideal sågs inte planteringar och parker som något nödvändigt. Växtdepåerna och försöksodlingarna lades ner en efter en och järnvägsparkerna förenklades eller försvann. SJ:s roll var inte längre att vara folkbildande och ge resenärerna en trevlig reseupplevelse utan att transportera människor på kortast möjliga tid. 1973 lades så SJ:s trädgårdsverksamhet ner formellt och arkiven med ritningar på alla parker och växtförteckningar gallrades hårt och mycket slängdes. Idag är det få kvar i livet som kan berätta om det som en gång var en så viktig del av stadens grönska och vårt gröna kulturarv och bidrog till att sprida både glädje och kunskap.

NassjoNassjo