Börja nu i vår!

Ur tidningen Husmodern

Ja ett så entusiastiskt utrop hittar man i tidningen Husmodern från 1931. En artikel av en av dåtidens mest inflytelserika och kända trädgårdsarkitekter, Sven A. Hermelin, har underrubriken ”Blommande murar och berg – er trädgårds prydnad”. Här beskrivs hur man ”skall ordna de populära stenpartierna”. Och det var verkligen inne med stenpartier på 1930-talet. Men försöken blev inte alltid så lyckade och Sven A. Hermelin ondgör sig en smula över detta: ”Det är därför alltför vanligt att dylika stenpartier verka fullkomlig parodi på vad de ursprungligen avsett att efterbilda, och det är på tiden, att vi äntligen komma ifrån dylika misslyckade anordningar.” Ord och inga visor men han har naturligtvis råd och lösningar på detta.

”De trädgårdsägare bör skatta sig lycklig, om han eller hon på sitt trädgårdsområde disponerar en bergsbacke eller en brant slänt med större och mindre jordfasta stenar. Fjällväxterna trivas nämligen bäst, om de placeras i bergsskrevor, mellan stenar eller på klippavsatser. De fordra sol och ljus, genomsläpplig och näringsfattig jord, vilken blandats med förvittrad sten.” Kloka ord som kan sägas gälla än idag om man vill skapa ett stenparti. Sedan räknar Sven A. Hermelin upp flera lättodlade växter som är lämpliga. De flesta av dessa är vårblommande men han påpekar vikten av att tänka på att ”stenpartiväxterna väljas på ett sådant sätt att de även under sommarmånaderna draga intresset till sig.”

Och vilka växter rekommenderar Sven då, jo strandnejlika, dianthus arenarius och gräsnejlika, armeria maritima. Vidare våradonis, adonis vernalis, backsippa, anamone pulsatilla och fjälltrav, arabis alpina. Han tycker också att de olika aubretiorna är passande liksom lågväxande flox i rosa och blått som mossflox, phlox subulata och blåflox, phlox divaricata liksom en del vivor som den låga mörklila krypvivan, primula juliae.

För en fin sommarblomning väljer Sven flera växter ur campanulasläktet som murklocka, campanula portenschlagiana, den inte så vanliga svartklockan, c. pulla och dvärgklocka, c. pusilla (heter idag c. cochlearifolia). Han tycker också att olika sorter ur nejlikesläktet och astersläktet är lämpliga men här tar han inte upp några speciella sorter. ”Önskar man stora ytor täckta av en och samma växt, finnes knappast någon lämpligare än lysimachia nummelaria, vilken snabbt sprider sig med sina långa revor och blommar med sina gula blommor under högsommaren.” Det är penningblad han menar och det betraktar vi väl mest som ett ogräs idag. Synen på växter förändras helt klart över tid!

”Inom de tvenne släktena saxifraga (bräckor) och sedum (fetknopp) finna vi så många arter och former, att man utan svårighet skulle kunna fylla ett helt stenparti med dessa, utan att det därför skulle verka enformigt.” Här lyfter Sven A. Hermelin särskilt fram fjällbruden, saxifraga cotyledon, ”vilken hör till våra ståtligaste fjällväxter” och kaukasiskt fetblad, sedum spirium splendens ”vilken är särskilt lämplig för beklädnad av större stänter.”

fjällbrud
fjällbrud

”Önskar man särskilt lågväxande arter för fyllandet av fogarna mellan plattorna i gångar av kalkstenshällar (också mycket tidstypiskt) eller dylikt, äro timjansorterna backtimjan, thymus serpyllum och gråtimjan, th. lanuginosus särskilt värdefulla liksom även den endast 3 cm höga mattbildande krypveronikan, veronica repens.” Sven tycker även att sylnarv, sagina subulata kan passa.

Intressant nog använder Sven A. Hermelin bara latinska namn på växterna han tar upp i artikeln. De svenska namnen är mina tillägg. Detta förutsätter goda bakgrundskunskaper hos läsaren eller tillgång till bra växtböcker.

”Vi återkomma nu till det lämpligaste sättet för dessa växters användning i trädgården. Det är icke allom givet att disponera en naturlig växtplats i form av ett berg eller stenbacke. Finnas icke dessa förutsättningar, är det bäst först som sist att erkänna människans oförmåga att skapa ett stycke natur utan att det verkar konstlat för att icke säga löjeväckande.” Det här låter ju lite deprimerande men Sven blir strax mer uppmuntrande. ”Det vore emellertid fel att därför avstå från varje tanke på att bli ägare av dessa rikblommande och ytterst värdefulla växter. Lösningen för flertalet trädgårdsägare blir då stenrabatten eller stenmuren.” Här tycker han att man ska göra en släntmur av kullersten och  fylla fogarna med jord och  växter. Har man ingen slänt kan en fristående mur med jord i mitten göras som delar av trädgården. Och så nämner han två växter som man måste använda ”murväxten par préference murreva, linaria cymbalaria, vilken sänder sina långa revor in i även de smalaste fogar och under hela sommaren. Också gypsophila paniculata eller som den på svenska kallas brudslöjan är välgörande.”

Som slutkläm drämmer han till så ordentligt så man undrar vad han sett för hemska exempel:

 

”Låtom således, om naturliga förutsättningar icke finnas för ett naturligt bergs- eller stenparti, avstå från tanken på att söka åstadkomma ett sådant. Försök i denna riktning resultera oftast i sockertoppsliknande stenrösen med tätt instuckna spetsiga stenar, anläggningar som mer likna en jättelik piggsvinstårta än en miniatyr av Kebnekajse. Låt dessa högfjällsparodier ersättas av inom trädgården väl placerade blommande murar och stenrabatter  – börja nu i vår!”

ur Husmodern