Andra tider – andra råd

 

Bild (129)Tiderna förändras och tur är väl det. Det som var alldeles normalt i en tid ser vi på med skräckblandade känslor några decennier senare. Under ett antal år på 1950- och 60-talen gavs det ut en Trädgårdskalender varje år. Här blandas artiklar om stenpartiväxter och fruktodling med inspirerande färgbilder på olika växter. För varje månad finns också ett arbetsschema där man kan se vad som ska göras i trädgården just den månaden.

 

 

I maj är det mycket som ska göras. Här ska inte bara delas, sås och planteras. Minst lika viktigt verkar det vara med bekämpning av diverse skadedjur m m. Man bli ju alldeles matt när man läser  hur man ska gå till väga. Och börjar fundera över när vi egentligen blev medvetna om alla de skadliga effekterna som DDT har. Inte 1960 tydligen i alla fall. Mycket besprutning ingår i trädgårdsskötseln. ”Vårbespruta fruktträden”. Här står inte ens med  vad, det var kanske så underförstått att man inte ens behövde skriva ut det? Vidare ska man spruta rosornas blad med någon DDT-lösning när de slagit ut, eventuellt med tillsatt nikotin. I förebyggande syfte verkar det som. Är det bladlössangreppen man vill åt? ”Krusbärsbuskarna ska sprutas med 1 dl FD-olja till 10 liter vatten.” FD-olja? Hmm, det kanske låter värre än vad det är.

Bild (131)

Nikotinlösningar var vanliga som bekämpningsmedel av diverse skadedjur och här tycker man att det ska användas mot vinbärslusen. ”Det gör god verkan.” Till hallonen tar man bordeauxvätska innan bladsprickningen. Bordeauxvätska är en kemisk lösning bestående av kopparsulfat, släckt kalk och vatten. Den togs ursprungligen fram i Bordeaux för att stoppa svampangrepp i vinodlingarna. Jag antar att det motverkar bladmögel på hallonen.

”Jordgubbarna sprutas med något DDT-medel  strax före blomningen” och som grand final på denna orgie i besprutning så kan nyuppkomna plantor pudras med något DDT-medel om de angrips av bladloppor, vivlar eller andra skadedjur.

DDT – odlarens bästa vän? Åtminstone 1960. Man funderar ju över hur denna kemiska mix påverkade både oss människor, plantorna och jorden. Hur mycket fanns kvar i bären. Det som rann ner i jorden, fortsatte det att påverka plantan på något sätt? Sänder en tacksam tanke att DDT inte används längre i våra trädgårdar. Men man fick säkert mycket jordgubbar…

Hedvig Eleonora och trädgårdskulturen – utställning på Drottningholms slott

Igår öppnade en ny utställning på Drottningholms slott om trädgårdskultur i Sverige under barocken. Det är 300 år sedan  drottning Hedvig Eleonora dog och det uppmärksammas med utställningar på tre av de kungliga slotten i år. På Drottningholm har utställningen titeln Trädgård och natur i hovkulturen och den pågår fram till 6 januari 2016. Här visas de rådande trädgårdsidealen som var på modet vid den här tiden och hur man såg på naturen.


 

Det var  Hedvig Eleonora som lät bygga det nuvarande slottet med tillhörande park som ett sommarresidens på bekvämt avstånd från staden. Flera av dåtidens kända arkitekter som  Nicodemus Tessin d ä, Nicodemus Tessin d y och Carl Hårleman, var inblandade i skapandet av barockslottet med sin tidstypiska park med broderiparterr, boskéer och dammar. Trädgården vid den här typen av slott var också en maktdemonstration och en statussymbol att visa upp för sina gäster. Men också ett sätt att visa att man kunde tämja den vilda naturen och tukta den i formklippta klot och strikta alléer. Allt efter Guds vilja och mening med oss människor.

Utställningen är inne i slottet och visar hur barockens människa såg på växter och natur under Hedvig Eleonoras tid. Här visas orangeriväxter och exotiska frukter.

Vid hoven hade man börjat bygga orangerier och det fanns ett stort intresse för exotiska växter och djur. Även om väldigt få människor hade sett en noshörning eller apa på riktigt vid den här tiden. Man har fått en liten samling historiska tulpaner från tulpanmuseet Hortus Bulborum i Holland. Slottsträdgårdsmästare Paula Landin berättar att det bl a är den äldsta kända tulpanen i världen, Tulipa Duc van Tol ’Red and Yellow’ från 1595.

203Här visas även en del möbler, prydnadsföremål och smycken som tillhört Hedvig Eleonora där  blommor och djur varit inspiration. Det är en utställning för flera sinnen så man kan även få en tidstypisk doft av hur det kunde lukta i ett orangeri eller en daggig sommarmorgon ute i parken. Med lite god vilja går det att frammana detta i alla fall.

Om man skyndar sig till Drottningholm nu under helgen hinner man också se hovflorist Claes Carlssons vackra blomsterarrangemang. Han har inspirerats av barockens tavlor där överdådiga blombuketter avbildades, gärna ihop med frukter. Blomsteruppsättningarna finns bara kvar till och med söndag 4 maj.

 

Utställningen är liten och man önskar att den varit ännu fylligare och fortsatt ute i parken. Tänk om man hade gjort i ordning några av de smala blomsterplanteringarna som fanns ute på parterren på Hedvig Eleonoras tid, de s k plates-bandes.


I samband med utställningarna har det också kommit en ny bok om drottning Hedvig Eleonora. Hedvig Eleonora – den svenska barockens drottning, Votum & Gullers förlag. Ett riktigt praktverk där många kunniga skribenter medverkar.

För den som orkar och vill göra en utflykt kan man ta sig till Gripsholms slott  där utställningen fokuserar på hur man använde textilier under barocken. Talande textil visas 14 maj till 6 januari 2016.

På Strömsholms slott, ännu ett av Hedvig Eleonoras slott, visas utställningen Ridkonst och fursteroll 30 maj – 31 augusti.

Vårens snittblommor

Äldre fotografier kan berätta mycket om sin tid. Det här fotografiet av Lennart af Peterséns hittade jag på Stockholm stadsmuseums bildarkiv Stockholmskällan. En guldgruva för den historieintresserade som vill veta mer om livet i huvudstaden förr! Här ser vi Thufvésons Blomsterhandel på Götgatan 16. Bilden är tagen 1957 och här finns allt möjligt intressant att notera och fundera över. Det är helt klart vår för i butiken ser vi bara vårblommor. Här kan man prata om ett utbud som är anpassat efter säsongen. Inte en hårt driven sommarblomma så långt ögat kan nå!

Tufvesons blomsterhandel Götgatan 16 Stockholmskällan

 

Tulpaner av olika sorter och färger, narcisser också av olika storlekar och blommande, drivna kvistar. Kanske är det körsbär? Urvalet verkar inte vara jättestort men blommorna ser friska och krispiga ut. Och hur de är exponerade sedan! Ute i rummet, vackert  placerade i olika vaser på små bord och piedestaler så att man verkligen kan gå runt och uppleva dem. Det måste dofta underbart därinne! Vilken skillnad mot idag där  snittblommorna inte brukar vara det som man ser först i blomsteraffärerna. De brukar finnas längst in i butiken bakom alla krukväxter, krukor och prydnader. I stora kylar bakom glas där de står ganska ihopträngda och man inte riktigt ser dem. Eller vilket skick de är i. Ofta har de dessutom flugit över halva jorden för att komma hit.

Det stora trädet bakom biträdet kan man också fundera över. Är det en lager? Det verkar finnas ett till träd som skymtar till vänster om fotografen. Kanske någon slags fikus? Det är ett vackert ljus inne i butiken som silas mellan vaserna i fönstret. Det syns inte så tydligt vad för blomma som är i dessa men skulle kanske kunna vara drivna syrener. Det ser man inte så ofta i dagens blomsteraffärer men var en stor sak för 100 år sedan. Ibland kunde de dyka upp redan till jul.

Sist men inte minst; notera det vackra golvet! Ett lättskött golv är förstås ett måste i en blomsteraffär. Här var det med passande blommönster på dessutom.

Visst har vi tillgång till alla blommor året runt idag. Men frågan är om vi inte uppskattade buketterna mer förr då det inte gick att få tag i allt hela tiden. Kanske dags att återinföra ett mer säsongsbetonat utbud bland snittblommorna igen?

Vårtäppan

Det är svårt att låta bli att skriva om alla vårens blommor. Som man längtar och njuter när de slår ut en efter en. Men vad vi har velat ha i vårrabatten har ändrats över tid. Det är spännande att titta i äldre böcker och se vad man tyckte om förr. Som inspiration eller bara för att förundras. Många växter är forfarande lika omtyckta medan andra mer känns som kuriosa.



I Trädgårdstäppan – illustrerad trädgårdsbok för småbruk, egna hem m fl. från 1919  skriver G. Noren om lämpliga vårlöksorter. Han tycker bl a att höga liljor som kejsarkrona, tigerlilja och byzantinsk lilja är bra val. 



Byzantinsk lilja eller turbanlilja, Lilium chacedonicum, som den kallas idag är en ovanlig trädgårdsväxt i dagens trädgårdar. Jag misstänker att den inte riktigt är härdig eftersom dess naturliga växtplats är i Grekland. Men den är mycket vacker med sin lackröda färg. Dessa lökväxter tycker jag dock är mer av försommarblomster. 

Som kantväxt tycker han att saffranskrokus, snödroppar eller havslök passar. Den äkta saffranskrokusen ser man inte heller så ofta idag. Den kan vara svår att få tag i och så är den inte helt härdig hos oss här i Norden. 



Och havslök, vad är det? Jo en tuvbildande scillasort, scilla amoena, som man kallar tuvig blåstjärna idag. Till skillnad från den vanliga ryska blåstjärna, scilla sibericsa,  så växer den just i tuvor. Mycket söt men jag vet inte om den går att hitta i handeln. 

G. Noren föreslår vidare att man ska ha pärlhyasint. Observera stavningen! Både den vita och den blå går bra. Men sedan nämner han en intressant växt som jag inte tror finns annat än i äldre trädgårdar och det är morgonstjärna, ornithogalum umbellatum. Det är en vit ca 25 cm hög växt där många blommor sitter tillsammans som på en kvast. Den blommar bara när solen skiner mellan kl 11 och 15 enligt vissa uppgifter! Mycket vacker men giftig!



Våririsen – en liten skönhet



Redan i slutet av mars och början av april vecklar den ut sina lysande blå blomblad, den lilla våririsen, iris reticulata. Inte mer än 15 cm men vilken skönhet! Köpt i kruka som vårblomma och sedan utplanterad kommer den snällt igen varje vår. Våririsen kommer ursprungligen från trakterna i östra Turkiet och Kaukasus där den brer ut sig i stora mattor på de torra bergsslänterna.

Järnvägsparken – en gång varje stads stolthet

Nassjo

 

Det är svårt att föreställa sig idag men för 100 år sedan hade varje järnvägsstation – stor som liten, en park invid stationshuset. Idag kan vi inte ens vara säkra på att stationshuset finns kvar. Där vi nu blickar ut över hårdgjorda ytor och i bästa fall några blompottor med sommarblommor  var utsikten för 100 år sedan en annan. Från stationen såg man en lummig liten park med skuggande träd och blomsterplanteringar. Den tid då resandet skedde med järnväg var parken det första som mötte en och det sista man såg då man reste från en ort.

Redan från starten för 150 år sedan satsade SJ betydande resurser på park- och trädgårdsverksamheten vars arbete fick stor uppmärksamhet och väckte beundran både i Sverige och utomlands. Idag är det få som vet om att SJ hade egna plantskolor och växtdepåer över hela landet med många trädgårdsmästare anställda. Bara 1937 planterade man ut 1 400 fruktträd, 2 500 bärbuskar, 11 700 häckplantor, 5 300 rosor och 540 000 örtartade växter! Det säger något om den stora omfattningen av planteringsverksamheten. Statens Järnvägar har med andra ord haft ett stort inflytande på hur städernas grönska utformats under senare delen 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet. 1928 deltog SJ:s planteringsverksamhet i Royal Horticultural Societys internationella trädgårdsutställning i London med exempel från trädgårdar och planteringar vid järnvägen. Man fick mycket beröm och lovord i den utländska pressen.

Idag är det här en tämligen bortglömd och utraderad del av vårt gröna kulturarv. Det finns numera inte många järnvägsparker eller nyttoplanteringar runt stationshusen kvar i våra städer och samhällen. Stinsen som stolt förestod stationens rabatter finns inte mer och banvaktsstugornas små tomter med fruktträd och vinbärsbuskar har förvildats när ingen längre bor där och sköter dem. I de flesta fall har marken varit för attraktiv och planteringarna har fått stryka på foten för bil- och cykelparkeringar och bussterminaler. Dagens resande sker i ett annat tempo och den tiden då man strosade i parken utanför stationshuset för att lugna nerverna inför resan är sedan länge förbi.

 

Järnvägen som folkbildare

Statens Järnvägar bildades 1856 och redan från början ansåg man att både skönheten och den praktiska nyttan av planteringar vid varje station, längs banvallen och vid de anställdas bostäder var viktig. Så viktig att man 1862 anställde Olof Eneroth, dåtidens mest kände trädgårdsman, som trädgårdsdirektör. Eneroth, som idag är mest ihågkommen som framstående pomolog, satte sin prägel på verksamheten ändå fram tills nedläggningen 1973. Eneroth ivrade för kultur och försköning vilket han ansåg saknades ute i landet ” ingen byggnadsstil, ingen trädgårdsstil, intet system”. Järnvägen skulle komma med kultur och upplysning och lära landsbygdsbefolkningen hur man kunde smycka sin närmiljö. Folkbildningen låg i tiden – samtidigt med utbyggnaden av järnvägsnätet kom folkskolan och bildandet av trädgårdssällskap och hushållningssällskap. Man ville sprida kunskap om ordning och reda till allmänheten samt förmå folk att odla mer frukt och bär. Statens Järnvägar skriver i sin jubileumsskrift från 1906 att ” i många afseenden hafva statsjärnvägarna gifvit goda föredömen, och äfven genom sina planteringar torde de hafva verkat uppfostrande på befolkningen uti de trakter som af järnvägarna beröras”.

 

Grönska som skydd

Stationerna placerades i utkanten av städerna av brandsäkerhetsskäl. Många av de första stationshusen ritades av Adolf Wilhelm Edelsvärd och han ansåg att stationsbyggnaderna skulle ligga en bit ifrån stadskärnan. Dels för att skydda husen från lokens gnistor men också för att det var viktigt att ge resenärerna ett gott intryck av staden dit de anlänt! Det goda intrycket skulle då en park ge. Man planterade även träd i kanterna på järnvägsparkerna för att skydda stationerna från bränder. När banvallarna anlades såg man de stora sår de orsakade i landskapet och för att kompensera och fylla igen planterade man nya växter som lupiner och rosor. Längs banvallarna gjordes också skyddsplanteringar av olika häckväxter för att skydda spåren från snödrev, eld och stormvindar men också för att skydda omgivningarna från tågens gnistregn. Häckarna skulle också hålla boskapen från spåren. Hagtorn ansågs särskilt lämpligt för det.

 

Växterna har varierat över tid

Växterna i rabatter och planteringar följde det övriga trädgårdsmodet. I de äldsta järnvägsparkerna var det vanligt med slingrande gångar och sommarblomsplanteringar i så kallad tysk stil, vilken var populär då. Vanliga träd var almar, lindar eller bokar. Även rödbladiga träd och träd med hängande växtsätt kunde förekomma. I Norrland var i stället björken vanlig. Blomplanteringarna var formade som så kallade tapetgrupper där man använde ettåriga växter eller suckulenter i slingriga mönster. Rabatter med sommarblommor i starka färger var också populärt. Kanterna kunde vara av buxbom med lobelia, vit pelargon eller heliotrop. I mitten kunde det stå en palm eller en agave som vinterförvarades inomhus. Bersåer var också ett populärt inslag. Efter sekelskiftet 1900 blev det vanligare med mer lättskötta perenner och blommande buskar. På 1920-talet kunde man hitta schersmin, syren, fläder och hassel i järnvägsparken. Även buskrosor var populära och användes mycket, som den idag lite bortglömda Kinesisk gulros. Rosen Rödhätte användes så mycket att den t o m kallades järnvägsrosen!

Park vid stationen i Uppsala 1945

 

 

 

Framemot 1930-talet gjorde så funktionalismen sitt inträde i SJ järnvägsparker. Ny trädgårdsdirektör blev den då kände trädgårdsarkitekten Gösta Reuterswärd och med honom moderniserades parkerna. Han tänkte sig järnvägsparken mer som en folkets park där man samlades. Ut åkte bersåerna och in kom soffor och dammar omgärdade av kalkstensplattor. Inga andra växter än de som folk själva kunde få tag på fick användas. Ståtliga perennrabatter anlades och bukettrosor och vildvin eller humle var populära växter. Mängder av dahlior, begonior och petunior transporterades också ut från växtdepåerna till planteringarna. Framför allt uppmanade Reuterswärd folk att använda gräsmattorna!

 

Försöksodlingar

En stor del av SJ odlingsverksamhet bestod också av de försöksodlingar man bedrev ute i landet. För att hitta lämpligt växtmaterial som skulle passa alla klimattyper i landet bedrev man försöksodlingar av fruktträd, buskar och prydnadsväxter. Man kom fram till många slutsatser vad gäller bra odlingsbetingelser som idag ses som självklara men som då var nya. Det ledde till att man kunde utforma detaljerade föreskrifter för planteringarna i de olika delarna av landet. I norra Sverige användes en hel del växtmaterial från fjällfloran.

 

Carl Johansparken i Norrköping

En utav de få järnvägsparkerna som finns kvar är den i Norrköping. Här kan man se hur en typisk park från sent 1800-tal kunde se ut.  Delen närmast stationsbyggnaden blev färdig först och är den egentliga järnvägsparken, den blev färdig 1867 och omgavs från början av ett flera meter högt järnstaket med grindar. 1887 införlivades så det torg som fanns bakom parken där det sedan tidigare stod en staty av Karl XIV Johan och hela parken fick namnet Carl Johans park. Här ligger säkert förklaringen  till att just den här järnvägsparken inte blivit parkering eller bussterminal. Den kom att bli inte bara en järnvägspark utan fungerade också som en stadspark.  Stilen var den då rådande inom trädgårdsmodet och parken har i stort sett behållit sin 1800-talskaraktär. Parken är i den så kallade tyska stilen med runda och ovala planteringar och en fontän i mitten. Järnvägsstationen, som är ritad av Edelswärd, stod färdig 1865 och ligger i ena änden av parken. Längs kanterna på parken finns olika lövträd varav flera är från parkens ursprungsår. Här finns en pampig blodbok, flera hängaskar och en svart valnöt samt knuthamlade pyramidalmar. Landskapsingenjör Johan Lewander, som är ansvarig för Norrköpings kommuns parker, anser att de olika formerna och höjderna på träden ger en intressant karaktär åt parken vilket man också gärna vill fortsätta att behålla.

IMG_3316

Vad gäller sommarblommorna eftersträvar man att använda samma växter som man haft från början. I vissa fall har man fått övergå till en modern sort då den gamla inte går att hitta i odling längre. Isbegoniorna i orange-rosa är ett sådant exempel. Heliotrop har man använt här ända sedan parken var nyanlagd liksom fuchsior. Alla typiska ettåriga växter från sent 1800-tal. Tidigare hade man en ovanlig uppstammad fuchsia kallad ’Kronström’ vilken man trodde var borta för alltid. Helt nyligen hittade man några exemplar och kunde då ta sticklingar till nya plantor.

IMG_3341I Carl Johans parken finns även en berömd kaktusplantering som kom till 1926. Varje år skapas ett nytt motiv. Det går åt ca 25 000 kaktusar och tar 4 veckor att göra….

 

 

 

Det verkar finnas en obruten tradition och samstämmighet kring skötsel och utseendefrågor i Carl Johansparken. Man har kvar originalritningar och växtlistor från tillkomståret liksom en aktuell vård- och skötselplan. Det verkar också finnas en traderad historia kring skötselfrågor. Johan Lewander refererar flera gånger till tidigare stadsträdgårdsmästare och deras kunskap.

Nedläggning

På 1960-talet övertogs rollen som Statens Järnvägars trädgårdsdirektör av en extern konsult och det blir början till slutet för SJ:s trädgårdsverksamhet. Med ökande bannedläggningar och ett allt tidseffektivare ideal sågs inte planteringar och parker som något nödvändigt. Växtdepåerna och försöksodlingarna lades ner en efter en och järnvägsparkerna förenklades eller försvann. SJ:s roll var inte längre att vara folkbildande och ge resenärerna en trevlig reseupplevelse utan att transportera människor på kortast möjliga tid. 1973 lades så SJ:s trädgårdsverksamhet ner formellt och arkiven med ritningar på alla parker och växtförteckningar gallrades hårt och mycket slängdes. Idag är det få kvar i livet som kan berätta om det som en gång var en så viktig del av stadens grönska och vårt gröna kulturarv och bidrog till att sprida både glädje och kunskap.

NassjoNassjo

Glad Påsk!

Det hela ser lite vådligt ut men kycklingarna verkar ha roligt! Tuppen övervakar nådigt det hela. Ingen höna i sikte, pappalekar när inte mamma ser kanske. Ägg, kycklingar, barn och påskliljor har varit de vanligaste motiven på påskkorten som man skickade till nära och kära. Loopen och vagnen är smyckad med rosa blommor. Det här kan ju inte ha varit ett av de vanligare motiven! Påskkortet ingår i samlingarna vid Bohusläns museum och är från 1915. Källa: Digitalt Museum

Påskkort 1906 Bohusläns museum

Mer från Trädgårdsmässan 2015

Några dahlior fick följa med hem från mässan bl a kulturarvssorten Regina från 1940-talet. Den blir ca 1m hög men blomman blir stor, 10 cm! Vill du läsa mer om dahlior så gå in på Svenska Dahliasällskapets hemsida, www.svenskdahlia.se. 

Mårbacka hade kommit till mässan och visade lite av Selma Lagerlöfs hem. Selma var mycket trädgårdsintresserad och anlade en stor trädgård vid sitt barndomshem. Till Mårbacka kan man åka och få inspiration!

När man blir trött i fötterna vill man gärna sjunka ner här!

Trädgårdsmässan i Älvsjö 2015

POM- programet för odlad mångfald är en nationell satsning för att bättre bevara och nyttja våra kulturväxter. Man har samlat in växter från hela Sverige som sedan  provodlats.  Ett  urval säljs nu under varumärket Grönt Kulturarv. Linnea Oskarsson, som arbetar med perennerna hos POM håller i en höstflox kallad ’Ingeborg från Nybro’. På bilden bakom syns en annan höstflox som lanseras nu i vår, ’Morfar Albert’. Den kommer från Stockholmstrakten och planterades på 1920-talet.

Sveriges Pomologiska Sällskap deltar också på mässan och här kan man få veta allt om både äpplen och päron. Niklas Medin som är päronexpert packar ympris av ovanliga sorter som man kan köpa med sig hem för egen ympning.

Till bästa ideträdgård valdes Uti vår hage skapad av handelsträdgården Gustavshill.

Om man vill lära sig mer om rosor, både historiska och nyare, kan den här nya skriften från Svenska Rosensällskapet rekommenderas. 

Riksförbundet Svensk Trädgårds medlemstidning Hemträdgården fyller 70 år och det firar man bl a med denna härliga ”tårta”.